Halo

Sensommar nu. Värmen har kommit tillbaka. Rötmånaden vilar tung och söt över rummen och flugorna samlas. Jag slår bort dem från mitt ansikte mellan tårarna. Femton dagar sedan. Vi hade druckit, jag rosevin och du mörk rom med klirrande isbitar. Ute tropisk natt, ännu en natt som jag ska minnas av denna febriga sommar, då graderna kröp runt tjugofemsträcket och vi kastade undan täcket och sov i svettigt sidenstrassel. Vi hade suttit i Cedergrenska tornet och druckit. Femton dagar sedan. Jag hade min Ted Baker-klänning. Vit chiffon och svart stretch. Det var Rs bröllop och en DJ spelade ”Halo”, om och om igen. Baby I can see your halo. Känns som en annan tid nu, tusen år sedan. Festen vimlade av nakna jävla axlar och doftande hårsvall. Jag var snygg men du var snyggare. Du kan få vem du vill, har alltid kunnat. Plötsligt insåg jag det. Du tittade på andra i smyg och när jag konfronterade dig så ljög du, som vanligt. Alla vill ha dig. Alla kommer få dig. Alla utom jag. Vi hade druckit, bråkat, kommit hem, druckit mera. Blivit sams och jag krupit intill dig men du var för trött. Du somnade med kläderna på. Jag låg vaken och klockorna slog gryning. Hatade dig för att du inte kunde älska mig. Katarina klockor ringer och natten är vår, sjunger den töntiga sången. Den är vår vår vår men vi knullar inte, vi ska aldrig knulla mera och det är inte du, det är jag, jag vet att det är jag.

Klockorna slutade slå. Jag tog en kudde i mina händer. Hans mun log lite i sömnen hann jag se, ett blekt snabbt leende. Sedan slöt jag ögonen och kvävde drömmen. Efter två minuter slutade hans kropp att röra sig.

Femton dagar sedan. Sensommar nu och värmen är tillbaka. Flugorna samlas. Jag har låst dörren in till sovrummet men jag hör dem samlas.