Imorse hämtade jag C på Danderyds sjukhus, fortfarande sluddrig efter den tunga gasen. Hon yrade om att skaffa en kolonilott och bo där. Sedan drack vi bryggkaffe i cafeterian med utsikt över den mulna parkeringen och åt varsin blågul dammsugare som blivit kvar efter nationaldagen. Jag höll hennes hand och sa att allt skulle bli bra men hon bara skrattade och sa att det var skönt att det var över nu och att hon inte kände sig ledsen utan bara glad och alldeles lätt i kroppen. Slipp då, tänkte jag surt. Hon frågade hur det var med K och jag berättade om skärgårdstomten där han har börjat mäta upp för att bygga, det har alltid varit hans dröm att få bygga. ”Ni måste vara så lyckliga som lever ut era drömmar” sa hon då. Jag sa att vi var lika lyckliga som vi alltid varit men att jag liksom glömmer bort att reflektera över det. Jag vet inte hur min röst lät. C märkte ingenting. Hon sa att det är väl så med lyckan. Ungefär som att vara frisk, inte förrän man har blivit sjuk kan man erinra sig om hur bra man mådde. Sedan satt vi bara tysta och såg hur vinden ljudlöst rev i syrenbuskarna ute på parkeringen.
I taxin hem förstod jag att kärleken är en tävling. Den är tävling, precis som allt annat.
Katarina Klockor 