Johanna Vikman

Igår gick jag efter K några kvarter på Birger Jarlsgatan. Han kom ut från sushirestaurangen vid Jarlaplan, han brukar äta där de dagar han jobbar på kontoret. Hans gick fort och målmedvetet, blicken i fjärran. Vid Humlegården strök ett tjutande studentflak förbi och för ett ögonblick tappade jag bort honom i kaoset. När lastbilen svängt iväg och skriken dött ut lyckades jag få syn på honom igen, han var redan uppe vid Kungsgatan. Jag skyndade på stegen men försent, hans gungande rygg var uppslukad i myllret och så var han borta. En tusendels sekund funderade jag på att ringa honom för att se om han skulle tala sanning. Men min Iphone hade laddat ur och istället gick jag planlöst och långsamt upp mot city.  Solen bländade och det blåste kallt. Jag tog rulltrapporna upp till PUBs övervåning och gick runt runt, flera varv. Nöp lite i en Johanna Vikman-klänning, svart trikå med volanger framtill men ångrade mig och gick därifrån. Kärleken är en tävling, jag vet det nu. Vid hissarna ångrade jag mig igen och vände, gick tillbaka, tog klänningen och gick till kassan och betalade.

Senare den kvällen kom han hem. Vi delade en flaska torrt och blommigt vin och han hade laddat ner nya säsongen av True Blood som vi kollade på under tystnad. Efter två avsnitt stängde vi av och gick och lade oss.

Kärleken är en tävling. Den som älskar minst vinner alltid.