Halo

Sensommar nu. Värmen har kommit tillbaka. Rötmånaden vilar tung och söt över rummen och flugorna samlas. Jag slår bort dem från mitt ansikte mellan tårarna. Femton dagar sedan. Vi hade druckit, jag rosevin och du mörk rom med klirrande isbitar. Ute tropisk natt, ännu en natt som jag ska minnas av denna febriga sommar, då graderna kröp runt tjugofemsträcket och vi kastade undan täcket och sov i svettigt sidenstrassel. Vi hade suttit i Cedergrenska tornet och druckit. Femton dagar sedan. Jag hade min Ted Baker-klänning. Vit chiffon och svart stretch. Det var Rs bröllop och en DJ spelade ”Halo”, om och om igen. Baby I can see your halo. Känns som en annan tid nu, tusen år sedan. Festen vimlade av nakna jävla axlar och doftande hårsvall. Jag var snygg men du var snyggare. Du kan få vem du vill, har alltid kunnat. Plötsligt insåg jag det. Du tittade på andra i smyg och när jag konfronterade dig så ljög du, som vanligt. Alla vill ha dig. Alla kommer få dig. Alla utom jag. Vi hade druckit, bråkat, kommit hem, druckit mera. Blivit sams och jag krupit intill dig men du var för trött. Du somnade med kläderna på. Jag låg vaken och klockorna slog gryning. Hatade dig för att du inte kunde älska mig. Katarina klockor ringer och natten är vår, sjunger den töntiga sången. Den är vår vår vår men vi knullar inte, vi ska aldrig knulla mera och det är inte du, det är jag, jag vet att det är jag.

Klockorna slutade slå. Jag tog en kudde i mina händer. Hans mun log lite i sömnen hann jag se, ett blekt snabbt leende. Sedan slöt jag ögonen och kvävde drömmen. Efter två minuter slutade hans kropp att röra sig.

Femton dagar sedan. Sensommar nu och värmen är tillbaka. Flugorna samlas. Jag har låst dörren in till sovrummet men jag hör dem samlas.

Johanna Vikman

Igår gick jag efter K några kvarter på Birger Jarlsgatan. Han kom ut från sushirestaurangen vid Jarlaplan, han brukar äta där de dagar han jobbar på kontoret. Hans gick fort och målmedvetet, blicken i fjärran. Vid Humlegården strök ett tjutande studentflak förbi och för ett ögonblick tappade jag bort honom i kaoset. När lastbilen svängt iväg och skriken dött ut lyckades jag få syn på honom igen, han var redan uppe vid Kungsgatan. Jag skyndade på stegen men försent, hans gungande rygg var uppslukad i myllret och så var han borta. En tusendels sekund funderade jag på att ringa honom för att se om han skulle tala sanning. Men min Iphone hade laddat ur och istället gick jag planlöst och långsamt upp mot city.  Solen bländade och det blåste kallt. Jag tog rulltrapporna upp till PUBs övervåning och gick runt runt, flera varv. Nöp lite i en Johanna Vikman-klänning, svart trikå med volanger framtill men ångrade mig och gick därifrån. Kärleken är en tävling, jag vet det nu. Vid hissarna ångrade jag mig igen och vände, gick tillbaka, tog klänningen och gick till kassan och betalade.

Senare den kvällen kom han hem. Vi delade en flaska torrt och blommigt vin och han hade laddat ner nya säsongen av True Blood som vi kollade på under tystnad. Efter två avsnitt stängde vi av och gick och lade oss.

Kärleken är en tävling. Den som älskar minst vinner alltid.

Bye bye baby

Imorse hämtade jag C på Danderyds sjukhus, fortfarande sluddrig efter den tunga gasen. Hon yrade om att skaffa en kolonilott och bo där. Sedan drack vi bryggkaffe i cafeterian med utsikt över den mulna parkeringen och åt varsin blågul dammsugare som blivit kvar efter nationaldagen. Jag höll hennes hand och sa att allt skulle bli bra men hon bara skrattade och sa att det var skönt att det var över nu och att hon inte kände sig ledsen utan bara glad och alldeles lätt i kroppen. Slipp då, tänkte jag surt. Hon frågade hur det var med K och jag berättade om skärgårdstomten där han har börjat mäta upp för att bygga, det har alltid varit hans dröm att få bygga. ”Ni måste vara så lyckliga som lever ut era drömmar” sa hon då. Jag sa att vi var lika lyckliga som vi alltid varit men att jag liksom glömmer bort att reflektera över det. Jag vet inte hur min röst lät. C märkte ingenting. Hon sa att det är väl så med lyckan. Ungefär som att vara frisk, inte förrän man har blivit sjuk kan man erinra sig om hur bra man mådde. Sedan satt vi bara tysta och såg hur vinden ljudlöst rev i syrenbuskarna ute på parkeringen.

I taxin hem förstod jag att kärleken är en tävling. Den är tävling, precis som allt annat.

073 – xxx xx xx

Eniro säger mig att det är en tjej, hon heter någonsting på J.

Ratsit berättar att hon är ogift, tjugosex år och har födelsedag den femte september. Hon har inget bolag registrerat.

Google ekar tomt tomt men facebook  visar som jag trodde. Vacker, mörk. Inte jätteung men yngre än jag.

Sedan gick jag tillbaka till sängen och somnade om mot hans varma rygg, fast gryningen redan bländade rummet. När jag vaknade hade han gått till jobbet.

Han har ringt henne två gånger igår, runt lunchtid.  Jag har så ont nu.

Snart så

Han har börjat gömma sin telefon. Får jag för mig. Han brukade alltid slänga ifrån sig den på nattduksbordet. Nu ligger den kvar vid laptopen, i innerfickan, gud vet var. Kanske fattar han vad jag sysslar med, att jag smyger upp. Varje natt smyger jag upp, ser om det har kommit något som ska bekräfta det som hela mitt väsen skriker. Han är en annan, jag en annan. Han kommer lämna mig, tänker jag ibland, jag vill bara vara beredd. Snart kommer jag hitta något.

C har frågat om jag vill närvara vid aborten. Hon fick det att låta som hon delade ut en present.

Ingen titel

Kontraktet med amerikanerna blev större än väntat. I söndags åkte vi taxibåt till Norra Ornö eftersom K har fått för sig att han vill köpa en skärgårdsudde. Tomten bestod av nakna klippväggar med krokiga tallar högst upp, röda i kvällsljuset. Ingmar Bergman har tydligen haft sommarnöje i närheten berättade mäklaren medan vi prasslade omkring bland de blåsiga alsnåren nere vid stranden och K viskade om och om igen till mig ”Bergman, fatta coolt!” och vattnet sköt solblixtrar i ögonen på oss så man fick huvudvärk. På tillbakavägen åt vi på Dalarö Hotell och K köpte dyrt skärt vin för att fira. ”När jag dör blir du rich bitch” sa han nöjt.

I bilen hem började jag gråta. Jag bad honom att aldrig säga så mer.

Positivt

K ställde in middagen igår. Han skyllde på amerikanerna. Vi skulle ha ätit med T och Ts fru. Jag tycker inte om Ts fru, hon har gäll bräcklig röst och pratar bara om snabba kolhydrater men det handlar inte om det. Det handlar om att han ställer in. Han går tidigt om mornarna och kommer hem när jag har somnat. Jag hör honom i hallen, han smyger för att inte väcka mig. Jag vill att han ska väcka mig. Jag ligger i mörkret och låtsas sova.

C ringde mig nyss och grät. Positivt, snorade hon, det var positivt. Först förstod jag inte vad hon syftade på. Sedan insåg jag att hon var gravid. Du menar negativt positivt, var jag på vippen att skämta. Hon vet inte vem pappan är. Vi försökte bena ut hennes kaotiska kärleksliv. Den, sedan den. Till sängs sent i dimma, upp i gryningen med ångestbankande bröst och ta en taxi hem. Det som irriterar mig med C är att hon innerst inne verkar tro att hennes liv är romantiskt. All hennes fåfänga jakt på kärlekslycka ger bara mer bränsle åt den omöjliga drömmen. Jag är inte missunnsam, bara realist. C är inte speciellt vacker, har aldrig varit. Hon borde begrava sina storslagna slott och kanske nöja sig någon gång.

Snart ska jag ta ett bad. Lyssnar på P1 för att slippa mina tankar. Jag har börjat kolla hans telefon igen. Jag vill inte men jag gör det ändå.

Torsdag går jag ut och vankar

K har fått ett nytt uppdrag. Stort, amerikanskt. Jag vet inte vad jag ska tycka om det, det var länge sedan jag tyckte saker om hans jobb. Var ute och gick en långpromenad i morse. Skeppsbron, Strandvägen, Djurgårdsbron. Almarna är snart ljusgröna men än så är det långt till sommar anno 2010. Isande kall vind i solen och båtarnas vita segel blåste och small längs kajerna. Jag tog djurgårdsfärjan tillbaka men kunde inte gå hem, rastlösheten drev mig som alltid vidare, som alltid hamnade jag på NK. Köpte en klänning från Ted Baker, gräddvit chiffon upptill och svart stretch nertill. Jag kan fortfarande ha ålskinn. Den dagen jag inte kan ha ålskinn längre kommer jag att.

Nej. Inte tänka på den dagen.

Filth

C och jag var ute på Kåken och åt musslor igår. Det slog mig när vi satt där att vi inte hade setts på nästan två månader. Hon hade gått upp i vikt en smula noterade jag fast jag sa inget. Hon anförtrodde mig att hon kanske var gravid. Med någon hon inte känner. Sedan beställde hon in konjak och jävla shots. Jag tror inte att hon ska behålla barnet. Vi gick till Berns balkong, virade in oss i filtar och drack rödvin och rökte femhundra cigaretter. Jag har för mig att vi pratade om relationer. På hemvägen kräktes jag.

Jag avskyr C. Hon smutsar ner mig.

Överaskad

Buss genom Europa, I don´t do buss genom Europa. Inte ens när man var femton och åkte till Alperna och söp.

Vi bokade om och bokade om, tills vi inte kunde boka om mer. Flyg till Frankfurt, av alla bedrövliga ställen. Buss till Köpenhamn, sedan tåg. Redan i Tyskland började K bli grinig. Vi hatade varandra genom hela Småland och Östergötland, först vid Nyköping började vi inse att vi snart skulle vara hemma.

Kom innanför dörren igår natt och somnade utan att ens orka duscha. Vaknade imorse och Stockholm var vasst av kallt vårljus. Alla skavanker syntes och dammet dansade så tydligt i lägenheten. En del av mig längtar innerligt efter askmolnet som ska komma och bädda in världen i mild och luddig oskärpa.

Vill inte vara här, vill tillbaka.